1999 gjordes en fantastisk reform där studentinflytande skrevs in i högskolelagen. I propositionen ”Studentinflytande och kvalitetsutveckling i högskolan (1999/2000:28) skrev regeringen att ”såväl personalen som studenterna har en central roll att spela i arbetet med att utveckla kvaliteten i högskolans verksamhet”. Där stod även att ”det ligger hos högskolorna att praktiskt underlätta och på andra sätt uppmuntra och medverka till att studenterna aktivt engagerar sig i utvecklingsarbetet.” Dessa formuleringar hamnade nästintill ordagrant därefter i högskolelagen. So far so good!
I juli 2010 avskaffades kårobligatoriet – en lag som band samtliga studenter vid svenska lärosäten till att bli medlemmar i sin studentkår. ”Tvånget” till medlemskap gav studentkårerna förutsättningarna att kunna gå runt ekonomiskt enbart tack vare medlemsavgifter. Studenterna blev självförsörjande i sin verksamhet. När kårobligatoriet sedan avskaffades sjönk medlemsantalen kraftigt runt om i Sverige och därmed deras/våra ekonomiska medel. Sedan dess är det lärosätena och staten som är studentorganisationernas största inkomstkälla.
Ett typiskt bra exempel på beroendeställning är när medlemmarna finansierar verksamheten och därmed äger ensamrätten att ställa krav och påverka studentkåren. Ett typiskt mindre bra exempel på beroendeställning är när organisationen du ska utmana och påverka finansierar verksamheten – och därmed kan ställa krav på verksamhetsbidraget. Studentkårernas beroendeställning till lärosätena är huvudanledningen till rapporten ”Studentinflytande – Kartläggning och analys av studentkårernas förutsättningar efter kårobligatoriets avskaffande” vilken vi ska sammanfatta lite nu.
UKÄ föreslår i rapporten en höjning av statsbidraget för studentinflytande så att den motsvarar studentkårernas verkliga kostnader. Höjningen skulle resultera i att den summan lärosätena idag ger till studentkårerna (dvs inklusive lärosätenas egna verksamhetsbidrag) skulle vara helt finansierad direkt från regeringen (med lärosätena som mellanhand ändå men ni förstår poängen). Idag meddelar femton studentkårer att deras största intäkt är medel från lärosätet med statsbidraget inräknad. Näst därefter är det tio som uppger att medel från lärosätet utan statsbidraget inräknat är deras största intäktskälla. Däremellan är det elva studentkårer som uppger att deras huvudintäkter är från restaurang och försäljning.
Endast två studentkårer meddelar att medlemsavgifter är den största intäkten.
När UKA frågade lärosätena och studentkårerna om de ansåg att statsbidraget var rimligt stöd till sin omfattning svarade 28 av 31 lärosäten och 28 av 50 studentkårer nej. Om vi bryter ner statsbidraget så var det ungefär 110 kr/HST (eller HÅS som vi på Södertörns högskola skriver ibland. Helårsstudent alltså). Lärosätena önskade att statsbidraget som lägst bör vara 137 kronor och som högst 842 kronor. Studentkårernas lägsta siffra var 130 kronor och den högsta var 607 kronor.
Vi kan därför genom noggranna kalkylationer tydligt räkna ut att ingen är särskilt nöjd.
UKÄ anser att det finns stora behov av fördjupad kunskap och klargörande i hur studentinflytandesystemet faktiskt fungerar och hur det är tänkt att fungera. Som tidigare nämnt i propositionen är det inte bara studentkårerna som har ett ansvar för att det fungerar. Kunskapen och arbetet med studentinflytande, och vikten av det, har lärosätet ett eget ansvar för. Fråga vår vice ordförande Adam Söderberg om de tar sitt ansvar. Han kommer svara nej.
Nya insatser krävs för att kunskapsutjämna, kunskapsöka och därmed skapa en demokratisk utbildningsutveckling behövs. Här behöver vi tänka långsiktigt och slopa akuta stödåtgärder. Att rapporten utkommer sex år efter kårobligatoriets avskaffande med slutsatsen ”Ojdå! Studentkårerna verkar visst ligga i beroendeställning gentemot sina lärosäten! Deras verksamhet och deras förutsättningar verkar vara hotade!” visar även på att kunskapshöjande insatser inte bara behövs lokalt utan även nationellt hos myndigheter och regering.
Vi står neutrala kring att UKÄ inte föreslår en möjlighet till förlängning av kårstatusen (nuvarande kårstatus är tre år) vid sitt lärosäte. Kontinuitet är bra men att skriva ansökningar om studentkårsstatus är ett givande arbete där sittande organisation ges möjligheten att på riktigt samla ihop studentkårens kärnvärden och dess verksamhet. Att bli beviljad kårstatus är därefter någonting sannerligen värt att fira – och om det är någonting jag lärt mig inom studentsektorn är att det enda som är lika viktigt som studier är festerna vid sidan om.
Oskar Wiik
Ordförande
Studentinflytandet - Kartläggning och analys av studentinflytandets förutsättningar efter kårobligatoriets avskaffande
Universitetskanslersämbetet (UKÄ), 2017