Nedan följer Studentkårens tal från högskolans Akademiska högtid 2026, den 6e februari. Författat och framfört av ordförande Adam Hemdan och vice ordförande Alexandra Bokström Niflis.

Den 12 oktober 2023 steg jag in i mitt första möte som studentrepresentant för program- och ämnesrådet i svenska. Jag var nervös men också nyfiken. Det var som att jag skulle få gå in i en annan värld. En där jag skulle få se vad som hände bakom stängda dörrar. Men skulle de välkomna mig? Skulle de lyssna på vad jag hade att säga?  

Zoe Nikolaidou, ordförande och ämnessamordnare för svenskämnet verkade efter mötet förvånad över det faktum att jag aldrig hade varit studentrepresentant förut. För jag hade haft så mycket att säga.

Efter två och en halv termin på kommunikatörsprogrammet hade jag samlat på mig ett och annat och äntligen hade jag fått ett forum där jag kunde få utlopp för mina frustrationer men också observationer. Jag blev en del av gemenskapen. En kollega i rummet. Och jag insåg att det gick att påverka.

Det som bar mig vidare, från programråd till institutionsnämnd, fakultetsnämnd, styrelse och studentkår, var vetskapen om att jag inte var ensam. Genom studentkåren hittade jag ett sammanhang – andra, som likt mig själv, sökte efter något större. Som likt mig själv, också hade mycket att säga. 

Både nationellt och globalt har vi sett hur den akademiska friheten allt oftare hotas, i takt med att regeringar världen över strävar efter att kontrollera och forma akademins innehåll. Mer än någonsin är det därför avgörande att vi påminner oss själva – och varandra – om att akademin inte enbart är en plats för studier, utbildning och meritering, utan också en grund för det demokratiska livets uttryck och utveckling.

Det är lätt att glömma att de förutsättningar och möjligheter vi har idag endast existerar till följd av aktiva val. Passivitet och akademisk frihet går inte hand i hand. Vi måste kontinuerligt och medvetet välja att värna de fri- och rättigheter som har anförtrotts oss.

Akademisk frihet beskrivs ofta som rätten att tänka fritt, tala fritt och ifrågasätta.
Men i praktiken är den också beroende av tid.
Tid att ställa frågor. Tid att få respons. Tid att pröva idéer i samtal med andra.

När den lärarledda tiden minskar försvinner inte bara undervisningstillfällen – det försvinner också mötesplatser. Och utan möten mellan studenter och lärare blir den akademiska friheten något abstrakt, en princip utan praktik. Ökad lärarledd tid är därför inte bara en pedagogisk fråga.Det är en demokratisk fråga. För utan tid att mötas, samtala och utmana varandra, finns det heller inget levande akademiskt samtal att skydda.

Adam Hemdan, ordförande 2025/26
Alexandra Bokström Niflis, vice ordförande 2025/26